För att onödiggöra all avtrubbning och grovhet,
och sålunda möjliggöra den totala känsligheten
förespråkar vi Vilja, Ödmjukhet, Disciplin.
De gymnastiska övningar vi påtvingar vår andliga kropp för att förstärka känsligheten är så små att de blir svåra att beskriva i ord,
en förnimmelse av riktning, och ett ställningstagande.
För att bekämpa sentimentaliteten: Det akuta nuet, den direkta förnimmelsen, återspeglas medvetet ögonblickligen in i den aktuella delen av kroppen;
vad jag ser projicerar jag in i bakhuvudet, vad jag känner med fingrarna upp i handryggen et cetera,
exakt, utan att ettiketera och lagra i minnet,
tvärt om, minnandets motsats - upplösandet i blivande.
Uppvaknandet i tid och rum, en ögonblicklighet...
"Har jag redan kommit hit?"
Sedan somnar man in i den drömmande processen igen,
all process drömmer.
Dessa tillvägagångssätt är långsamt psykadeliska, de är vad man kan kalla äkt-psykadeliska; inga kompromisser, inga snabba genvägar
men resultatet över tid är detsamma: Synapsernas nollställande, blottläggandet av rastret.
Fritt flöde: Stardancer
Åskans slag,
den elektriska piskan
och
piskan du inte skall glömma, om du ”går till kvinnorna”,
vem som ska hålla den, det låter vi dock vara osagt...
Jag slits mellan poler, mellan tolv punkter? Som hade jag ett nav, vilket jag vet att jag inte längre har...
Tusen år gick, det fanns eoner, det fanns gudar i eonerna och människor som levde och dog i – hades,
vi var i hades, vi var hades barn
och all frukt blev till aska, och regnet var som aska, och som aska var vårt kött
och vi fann, att även askan i hades, var aska.
Generna skrek, och deras skrik i vånda kallade vi kärlek,
och detta var nödvändigt för vår överlevnad
vi genomled detta för att överleva,
alltså, med det vill jag ha sagt:
Nå bortom, vi genomled detta (genernas klagan), för att nå bortom.
Vi genomled genernas längtande, och vi såg att viljan var en vilja till makt,
och vi förstod efter hand att viljan till makt också var en vilja till underkastelse, våra gener längtade efter att fullbordas, så att de kunde gå under...
Vi skulle låta det ske,
och ett fåtal av oss, som måhända var före de andra, äldre och yngre, vitalt döda, vampyriskt levande,
tog till sjöss, gick till havs och/eller försvann ut i öknen, i skogen, in i vimlet av kroppar, vilka som helst.
Vi var de som först färdades ner i jorden,
och ut i rymden
vi trotsade tomheten i små kapslar, vi kom till ”the razor edge of space”, där vi som dansar bland stjärnor, ”sometimes fall...”
Vi såg från kanten av rymden, vi såg paradisets trädgård därborta som i ett töcken, och vi förstod att en exil från paradiset med nödvändighet var en exil till helvetet...
Vi förstod att vi måste ”odla vår trädgård”, för att det första Gud gjorde, när Gud skapade världen, var – en trädgård...
Vi hade mycket arbete framför oss...
Vi lämnade arken och vi odlade vin och vi drack oss druckna och vi låg i våra små tält med blottad blygd,
och man fördrevs,
och trädgårdar skövlades,
och troja byggdes på trojas ruiner,
och av alla naglar från de döda byggdes höljet till The Bomb... Eller var det Arken? Vi minns inte, vi kan inte längre se skillnad.
den elektriska piskan
och
piskan du inte skall glömma, om du ”går till kvinnorna”,
vem som ska hålla den, det låter vi dock vara osagt...
Jag slits mellan poler, mellan tolv punkter? Som hade jag ett nav, vilket jag vet att jag inte längre har...
Tusen år gick, det fanns eoner, det fanns gudar i eonerna och människor som levde och dog i – hades,
vi var i hades, vi var hades barn
och all frukt blev till aska, och regnet var som aska, och som aska var vårt kött
och vi fann, att även askan i hades, var aska.
Generna skrek, och deras skrik i vånda kallade vi kärlek,
och detta var nödvändigt för vår överlevnad
vi genomled detta för att överleva,
alltså, med det vill jag ha sagt:
Nå bortom, vi genomled detta (genernas klagan), för att nå bortom.
Vi genomled genernas längtande, och vi såg att viljan var en vilja till makt,
och vi förstod efter hand att viljan till makt också var en vilja till underkastelse, våra gener längtade efter att fullbordas, så att de kunde gå under...
Vi skulle låta det ske,
och ett fåtal av oss, som måhända var före de andra, äldre och yngre, vitalt döda, vampyriskt levande,
tog till sjöss, gick till havs och/eller försvann ut i öknen, i skogen, in i vimlet av kroppar, vilka som helst.
Vi var de som först färdades ner i jorden,
och ut i rymden
vi trotsade tomheten i små kapslar, vi kom till ”the razor edge of space”, där vi som dansar bland stjärnor, ”sometimes fall...”
Vi såg från kanten av rymden, vi såg paradisets trädgård därborta som i ett töcken, och vi förstod att en exil från paradiset med nödvändighet var en exil till helvetet...
Vi förstod att vi måste ”odla vår trädgård”, för att det första Gud gjorde, när Gud skapade världen, var – en trädgård...
Vi hade mycket arbete framför oss...
Vi lämnade arken och vi odlade vin och vi drack oss druckna och vi låg i våra små tält med blottad blygd,
och man fördrevs,
och trädgårdar skövlades,
och troja byggdes på trojas ruiner,
och av alla naglar från de döda byggdes höljet till The Bomb... Eller var det Arken? Vi minns inte, vi kan inte längre se skillnad.
Fritt flöde: Direktsändning
En oavbrutet pågående ritual, svartare än något tidigare skådat, buren på pelare som reser sig från världens fyra hörn.
Här är vi nu, Rom brinner
Här är vi nu, och Berlin brinner,
och London, Stockholm badar i blod,
Göteborg sjunker ner i leran.
Det är direktsändning.
Den som står i regnet av förgyllda pornografiska bildstoder kan inte värja sig, ljuset som reflekteras i de ädla stenar och spegelskärvor som runt omkring dem kommer farande är bländande, tryckvågen från den självalstrande informationens kedjereaktion slår undan fötterna på vilken koloss som helst, oavsett material.
Döden i hälarna, achilleshälarna.
Skam skjuter som pärlemorstrålar ur drakkäftar, ungdomen trycker själv kniv efter kniv i sitt odödliga bröst på altaret, blicken alltmer lik den för tidigt åldrade narkomanens.
Scouterna - samlade på tempeltrappan - är så många att det trotsar förståndet, i lite starkare ljus står de med lite brunare skjortor och lite mer välkammat hår.
Det är härliga dagar.
Blodet som rusar till huvudet och gör kinderna varma av självförakt är svart, men regnet av aska som faller över hades blir till ljuvlig nektar i munnen, vi dricker glupskt och gråter extatiskt, där vi ligger nakna på oändliga vidder av grus.
Härliga, härliga dagar.
Att bara få somna, drunkna i en flod av estetiska komponenter tömda på värde, krypa upp igen i den monstruösa gudomliga livmodern, det är den nya generationens halvt hemliga och mest innerliga dröm.
Man har glömt hur man ber, nu vill man bara på dödsbädden kunna säga:
”Mor, jag vill nog inte dö, ta tillbaks mig, det är ok...”
Och det är i sin ordning,
allt är i sin ordning.
Det luktar skräck och glidmedel om varenda jävla gathörn, tänker varje sunt funtad människa, och sänker blicken, oförmögen ens till eskapism inför den monumentala avgudabilden.
Men varför inte? Allt du någonsin kunnat önska kommer du att få,
i överflöd.
I direktsändning.
”Abortera mig” tänkar jag som foster, och som född och levande skulle jag aldrig ens kunna börja redogöra för vad jag tänker, men jag föreställer mig att slutpoängen blir någonting liknande, och att det ändå var värt det.
Härliga dagar.
Krönt varje dag, avsatt varje dag, fortfarande möjligtvis ofödd, ännu drömmande, och redan döende. Verkligheten är det enda som det mänskliga tillståndet inte tillåter oss uppleva.
Skam är den absolut värdigaste mänskliga känslan.
Därav direktsändning.
Här är vi nu, Rom brinner
Här är vi nu, och Berlin brinner,
och London, Stockholm badar i blod,
Göteborg sjunker ner i leran.
Det är direktsändning.
Den som står i regnet av förgyllda pornografiska bildstoder kan inte värja sig, ljuset som reflekteras i de ädla stenar och spegelskärvor som runt omkring dem kommer farande är bländande, tryckvågen från den självalstrande informationens kedjereaktion slår undan fötterna på vilken koloss som helst, oavsett material.
Döden i hälarna, achilleshälarna.
Skam skjuter som pärlemorstrålar ur drakkäftar, ungdomen trycker själv kniv efter kniv i sitt odödliga bröst på altaret, blicken alltmer lik den för tidigt åldrade narkomanens.
Scouterna - samlade på tempeltrappan - är så många att det trotsar förståndet, i lite starkare ljus står de med lite brunare skjortor och lite mer välkammat hår.
Det är härliga dagar.
Blodet som rusar till huvudet och gör kinderna varma av självförakt är svart, men regnet av aska som faller över hades blir till ljuvlig nektar i munnen, vi dricker glupskt och gråter extatiskt, där vi ligger nakna på oändliga vidder av grus.
Härliga, härliga dagar.
Att bara få somna, drunkna i en flod av estetiska komponenter tömda på värde, krypa upp igen i den monstruösa gudomliga livmodern, det är den nya generationens halvt hemliga och mest innerliga dröm.
Man har glömt hur man ber, nu vill man bara på dödsbädden kunna säga:
”Mor, jag vill nog inte dö, ta tillbaks mig, det är ok...”
Och det är i sin ordning,
allt är i sin ordning.
Det luktar skräck och glidmedel om varenda jävla gathörn, tänker varje sunt funtad människa, och sänker blicken, oförmögen ens till eskapism inför den monumentala avgudabilden.
Men varför inte? Allt du någonsin kunnat önska kommer du att få,
i överflöd.
I direktsändning.
”Abortera mig” tänkar jag som foster, och som född och levande skulle jag aldrig ens kunna börja redogöra för vad jag tänker, men jag föreställer mig att slutpoängen blir någonting liknande, och att det ändå var värt det.
Härliga dagar.
Krönt varje dag, avsatt varje dag, fortfarande möjligtvis ofödd, ännu drömmande, och redan döende. Verkligheten är det enda som det mänskliga tillståndet inte tillåter oss uppleva.
Skam är den absolut värdigaste mänskliga känslan.
Därav direktsändning.
19
Verklighet påträngande,
och annat...
Eldens och jordens känslighet,
storgeten...
Och den eld som bor i maskar, ruttnande eld,
den jord som blir till aska...
Plus, doft:
Magnoliaträdets svarta kotte.
18
Ang. bildkonst som process:
Man kanaliserar in ett blivande i den nod som är verket,
och låter det vila där, ofullbordat.
När betraktaren sedan möter verket, tillförs ny energi och den vilande processen vaknar och fortsätts.
Och, dröm:
Bar den androgyne, nästan viktlös. Mild i sömn.
Dubiösa avsikter.
Samt, lukt:
Persika tillagd.
Man kanaliserar in ett blivande i den nod som är verket,
och låter det vila där, ofullbordat.
När betraktaren sedan möter verket, tillförs ny energi och den vilande processen vaknar och fortsätts.
Och, dröm:
Bar den androgyne, nästan viktlös. Mild i sömn.
Dubiösa avsikter.
Samt, lukt:
Persika tillagd.
17
Fick samtal från bror, synkront:
Blommor i vatten.
detta leder vidare till det planerade ämnet.
Luktexperimentet:
Ruttnande mango, ruttnande avocado, möglande vin, död daglilja.
Över en redan närvarande ambiens av rökelse,
min positiva känsla för morgellons,
min gudinnas kropp av fibrer inborrade i min hud, av doft
fullständig framgång.
Plus:
Så som du ser ut, så borde alla se ut.
Plus plus:
Månen.
Blommor i vatten.
detta leder vidare till det planerade ämnet.
Luktexperimentet:
Ruttnande mango, ruttnande avocado, möglande vin, död daglilja.
Över en redan närvarande ambiens av rökelse,
min positiva känsla för morgellons,
min gudinnas kropp av fibrer inborrade i min hud, av doft
fullständig framgång.
Plus:
Så som du ser ut, så borde alla se ut.
Plus plus:
Månen.
16
Kroppen har, naturligtvis, en egen vilja och egna tankar,
och min kropp, förruttnelsen
är lat och svag, och stark i detta,
och jag behöver ständigt motarbeta den...
Ang. måleriets nya riktningar:
Tänker mycket på Mats Ahlgren nu, och Baertling;
Inget djup, inget rum
bara ytor, linjer och skikt. En bild är platt. Illusioner har vi nog av som det är.
och min kropp, förruttnelsen
är lat och svag, och stark i detta,
och jag behöver ständigt motarbeta den...
Ang. måleriets nya riktningar:
Tänker mycket på Mats Ahlgren nu, och Baertling;
Inget djup, inget rum
bara ytor, linjer och skikt. En bild är platt. Illusioner har vi nog av som det är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)