13

Myror:
Häromdagen, de kom allihop, flygmyrorna, och satte sig på mig... Hela hovet. Sist kom drottningen, magnifik, med vingarna som en mantel...

Jag blev lite kär.

jag tror det var samma myror jag lät kräla över mig idag

försökte få dem att krypa in i min mun...

Ville veta hur det skulle kännas om de sprang på mina läppar.

Låt insekternas fötter kyssa mig,
deras genetiska samhälle är en liten röst...
Allt för lite kärlek ges deras fulländade perfektion.

12

Vatten, marmor, porslin...
Eventuellt pärlemor?

Man närmar sig marmor längtande, och svaret man söker är den förväntade tystnaden...
Vad händer när marmor faktiskt svarar?
Eller när marmor möter marmor?

Som om jag förgyllt mig, en sanndröm från i vintras:
Mina händer tycktes huggna i alggrön sten, och hårt ornamenterade,
flytande in över landskapet.
Ett steg till i syntesen uppnått,
rötterna till det nya naturligtvis i det gamla, och fysiken finns inom metafysiken:

Min morfarsmor, fick jag reda på för ett tag sedan
läste Nietzsche, Pound och Ekelund...
Kom våren för sent?
Kan man läsa gamla brev utan sentimentalitet?

Jag längtar fortfarande efter hösten, men nu med större frid.

Dock:
Världen har tillintetgjorts.

Norge.

Jesus måster betraktas som den fullt mänskliga varelsen, tillsammans med exempelvis Buddha och Nietzsches övermänniska. Detta är vad jag tror på, vår mänsklighet i blivande, i ögonblick, vårt ofullkomliga varande... Dess motsats nådde oss från broderslandet: Att någon så med vilje kan reducera sin mänsklighet, besudla sin själ och bli en agent för så ultrademoniska krafter... Öppnande helvetet ytterligare, det levda helvetet, lyftande slöjan nedåt, inte uppåt. Inte Hades, inte Skärselden, utan Helvetet. Världen tillintetgjord... Ingen vrede, bara äckel och sorg...

Och så denna likgiltighet: en tankeställare. Smärtsam är den slutliga förlossningen från nihilismens frånvändhet. Vår sorg måste ännu kunna rädda oss undan vårt egenskapade helvete.

11

Trädgård:
Att ge avsikt åt det avsiktslösa,
det renaste kulturella destillatet.
Betänk: Det första Gud gjorde var att skapa en trädgård.

Mina geners längtan:
Att fullt ut bli människa, och därefter ultramänniska, övermänniska.
Om inte i denna generation, så i nästa, o.s.v.

Vetande:
Bra för forskaren måhända, och illustratören.
En konstnär däremot kan mycket väl bli förveten - då stelnar och stagnerar uttrycket, vitaliteten försvinner, välkomnandet upphör, och kulturen görs inte längre någon större tjänst.
Därför kan jag inte älska Lars Lerin.
Och därför har mina egna målningar fram till nyligen, sedan flera år, varit helt meningslösa.


Samt:
Ve, och åter ve.

10

Åter:
Jag är ett bördigt landskap,
sträcker ut mig i solen under fåren, som betar mig, helt omedvetna om att jag dominerar bilden.
Kärleken kan vi bara kommunicera direkt...

"Ack wermeland du sköna..." och "Uppkommen på höjden av en kulle..."

Samt:
En grå linje av död, död, död genom landskapet,
ser jag en förintad grävling till så...
... Det är så man skäms över att vara människa.

Och/eller:
Hur kan detta inte vara en mardröm? Denna ödemark där mitt tvivelaktiga liv var... Jag drömmer om en trädgård som kan ta mig ur detta Hades av Hades, av Hades...
Eller inte...

Födslovånda.

9

Jag dyrkar Kaos, och dyrkande Kaos, skapar jag ordning,
eftersom ordning är det av Kaos uttryck jag i egenskap av människa ansvarar för.

Och: