Fritt flöde: Stardancer

Åskans slag,
den elektriska piskan
och
piskan du inte skall glömma, om du ”går till kvinnorna”,
vem som ska hålla den, det låter vi dock vara osagt...

Jag slits mellan poler, mellan tolv punkter? Som hade jag ett nav, vilket jag vet att jag inte längre har...
Tusen år gick, det fanns eoner, det fanns gudar i eonerna och människor som levde och dog i – hades,
vi var i hades, vi var hades barn
och all frukt blev till aska, och regnet var som aska, och som aska var vårt kött
och vi fann, att även askan i hades, var aska.
Generna skrek, och deras skrik i vånda kallade vi kärlek,
och detta var nödvändigt för vår överlevnad
vi genomled detta för att överleva,
alltså, med det vill jag ha sagt:
Nå bortom, vi genomled detta (genernas klagan), för att nå bortom.
Vi genomled genernas längtande, och vi såg att viljan var en vilja till makt,
och vi förstod efter hand att viljan till makt också var en vilja till underkastelse, våra gener längtade efter att fullbordas, så att de kunde gå under...

Vi skulle låta det ske,
och ett fåtal av oss, som måhända var före de andra, äldre och yngre, vitalt döda, vampyriskt levande,
tog till sjöss, gick till havs och/eller försvann ut i öknen, i skogen, in i vimlet av kroppar, vilka som helst.
Vi var de som först färdades ner i jorden,
och ut i rymden
vi trotsade tomheten i små kapslar, vi kom till ”the razor edge of space”, där vi som dansar bland stjärnor, ”sometimes fall...”

Vi såg från kanten av rymden, vi såg paradisets trädgård därborta som i ett töcken, och vi förstod att en exil från paradiset med nödvändighet var en exil till helvetet...
Vi förstod att vi måste ”odla vår trädgård”, för att det första Gud gjorde, när Gud skapade världen, var – en trädgård...
Vi hade mycket arbete framför oss...
Vi lämnade arken och vi odlade vin och vi drack oss druckna och vi låg i våra små tält med blottad blygd,
och man fördrevs,
och trädgårdar skövlades,
och troja byggdes på trojas ruiner,
och av alla naglar från de döda byggdes höljet till The Bomb... Eller var det Arken? Vi minns inte, vi kan inte längre se skillnad.