Tre försök till sonetter. Att räkna som relaterade till måleriet.

Mönsterväv

Ett ord som ordning bildar mönsterväv
Som i förblindad symmetri slår ut
Som blomsterängar utan synligt slut
Där harar villigt jagas av en räv

Och mönstret återfinns på arkens stäv
Och i ett fotografiskt stelnat sprut
Och så i hären under gudens spjut
Vars riktning ligger utstakad och snäv

Och där igen som rop kring tomma torg
Och vinden som har tagit ropen dit
Och en av vinden kringblåst flätad korg

Och i en nattligt framviskad invit
Så skymtas mönstret som en antydd sorg
Och klingar mot en himmel tom och vit

I väntan på återkomsten

som kamouflerade med ornament
och tryckande vid tapetserad mur
står scouterna i väntan på sin tur
och tunna läppar hänger lätt på glänt

”på tusen år har inget viktigt hänt!”
så säger en och sneglar på sitt ur,
ett halvt domesticerat kreatur,
”men snart så ska nog vindarna ha vänt”

en kikar ängsligt över murens krön
och ser en avgrundsdjup natur bli till
vid varje andetag pånyttfött grön

en annan ställer sig helt tätt intill
och rör sin ena hand i riktning mot sitt kön
och tänker: ”jag får aldrig som jag vill…”

Behovet av ett tjut

Ur träd vars grenar bryter sönder vyn
och ord som bildar mönster över sten
och moln som karvats fram ur jättars ben
och störtar fram i marschtakt över skyn

och stammarnas givakt i skogens bryn
och hårda skuggor under lysrörs sken
och ödets länkande av gen till gen
och hur vår stövels avtryck blir i dyn

och kniven som mot strupen trycker på
och kroppen som tycks växa utan slut
och tankens bäck som blivit till en å

och fågeln som ur holken kikar ut
och han som står inunder och ser på
så känner jag behovet av ett tjut