Satt och tänkte femfotat trokaiskt med horisont i synhåll.
Får mig alltid att skratta,
världens längsta streck... Nåväl:
1
Öar; muskler stigna upp ur havet
eller knotor blottade för vinden
under moln som sönderslitna kroppar
färdas där mot himlens kalla skallben
2
Havet hatar oss och våra båtar
visar detta hat med sina vågor
trots det driver längtan ständigt ut oss
för det är i djupen vi hör hemma
3
Bind mig på en västlig bohusklippa
offra mig till solen i sin nedgång
dagen efter ska jag ha försvunnit
splittrad som de ovan nämnda molnen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar